Climate Camp 2008
Det är den nionde augusti 2008. Klockan är tre på
eftermiddagen engelsk tid. I Kent i södra England
försöker just nu ett antal miljöaktivister ta sig in
på kolkraftverket Kingsnorth West. Polisen är på plats
med 1400 man. Årets veckolånga climate camp har nått
sitt klimax.
Storbritanniens första climate camp genomfördes för
två år sedan i närheten av kolkraftverket Drax i
Yorkshire. Drax spyr ut mer koldioxid per år än hela
Sveriges fossila bränslen sammantagna. Året därpå
höll man till vid flygplatsen Heathrow som har - eller hade -
planer på att bygga ut. Anledningen till att man valde Kingsnorth
West för 2008 års klimatläger är att elbolaget
e-on vill bygga ett nytt kraftverk där.
Om de tidigare årens
aktiviteter mestadels handlat om motstånd och protest, så
uppvägs årets protest mot kolkraftverket av positiva budskap
om alternativa levnadssätt. Vill man t.ex skicka ett mejl
från en av datorerna i mediatältet får man först
cykla ihop den energi man tänker använda. Bredvid datorerna
står tre cyklar som är anslutna till ett batteri. All annan
el på området kommer från vindsnurror och
solfångare.
Området på campen är indelat i olika
zoner för olika delar av Storbritannien. Meningen är att man
ska slå upp sitt tält i sin egen zon (i mitt fall
Yorkshire-zonen, eftersom jag bor i York) och på så
sätt kunna skapa konstruktiv kontakt med folk som inte bor
så långt bort ifrån en i normala fall heller. En
lysande idé. Kände man inte varandra innan, så
gör man det nu.
De som anordnar lägret kallar sig Camp for Climate Action och
är en löst sammansatt grupp som har klimat-oro och
kapitalism-kritik gemensamt. Därför är lägret inte
bara ekologiskt utan även socialt radikalt. Allt arbete sker
fullständigt frivilligt och för ingenting tas det betalt. Var
och en måste dra sitt strå till stacken för att
få infrastrukturen att fungera. Det är som att vara på
en festival, men med mindre musik och mer ansvar. Man tränas
socialt - och intellektuellt. Varje dag hålls ett fyrtiotal
seminarier om allt från radikal aktivism till biodrivmedlens
negativa inverkan på klimatet och hur man bakar en vegan-kaka.
Det harmoniska intrycket som skapas av feststämning blandad med
ansvar störs endast av polishelikoptrarnas surrande och rykten om
kommande arresteringar.
Faktum är att polisen överdrivit
våldsamt i sin reaktion på detta års climate camp. De
har kroppsvisiterat varje deltagare (i vissa fall överdrivet
närgånget) minst två gånger (däribland
barn!), beslagtagit hundratals föremål - t.ex kritor, tejp,
tvål och cykellås - och har nattetid åkt runt
området med tjutande sirener, uppenbarligen i akt och mening att
trötta ut och demoralisera dess deltagare.
Själv lämnade
jag lägret redan igår, dagen innan ”the mass day of action”
inleddes. Jag är ingen mass-typ, ogillar att vara en del av en
”crowd”. Dessutom är jag inte hundraprocentigt övertygad om
att att bryta mot lagen i en sådan utsträckning som just nu
sker på kolkraftverket är den rätta vägen att
gå om man vill få resten av befolkningen med sig. Mitt
stöd för protesten ligger någonstans runt 70
%-strecket. Det är inte övertygelse nog att låta sig
trakasseras av poliser för, tyvärr.
Men även om jag
lämnade lägret innan detta års mål var
uppnått så hade jag innan sett till att i alla fall inte
stödja det till mindre än 70 procent. Och som gammal kock
valde jag att dra mitt strå till stacken genom att bl. a. ta
ansvar för lunchen i ”Yorkshire” i torsdags. Det var ovant
att laga mat till så många människor (ca 150 pers)
under så pass avslappnade former. Ingen stress, inget jäkt,
i alla fall inte från mina medhjälpares sida. De hade
alldeles för mycket att diskutera för att kunna skala
lök eller skrubba potatis med någon nämnvärd fart.
När jag frågade en av dem varför han hackat
vitlöken, trots att jag bett honom pressa den, fick jag bara en
axelryckning, ett leende och kommentaren ”civil olydnad” till svar. Men
maten blev god och vi blev klara i tid - eller i fall nästan.
Under ett annat arbetspass kom jag i samspråk med en kille som
visade sig vara med i samma organisation som jag själv: Friends of
the Earth. Vi diskuterade lågmält vid diskhon det faktum att
ingen av oss hade lust, eller mod, att delta i lördagens
våldsamma radikala protest. Och vi enades om att det fanns andra
vägar att gå, se bara på vår egen organisation
som faktiskt lyckats genomdriva en lag som förbjuder ökade
koldioxidutsläpp - och detta med helt fredliga och parlamentariska
medel!
Nämnda kampanj pågår även i Sverige och går
under namnet ”Klimatfrågan”. Den drivs av svenska Friends of the
Earth; Miljöförbundet Jordens Vänner och kommer
förhoppningsvis att röna lika stora framgångar som dess
engelska motsvarighet.
Klimathotet skrämmer, men det får inte paralysera oss. Var
och en av oss har skyldighet att bidra till att utsläppen minskas,
om det nu är genom att begränsa vår egen klimatinverkan
och att ta tåget till kontinenten istället för flyget,
eller genom att skriva brev till riksdagsledamöter eller att bryta
sig in på kolkraftverk. Ju fler vi är som väljer
demokratiska medel, desto färre kommer att se sig tvungna att
bryta mot lagen.
När jag lämnade lägret igår
frågade poliskvinnan som visiterade mig om jag tänkte
göra henne illa. Jag hade svårt att hålla mig för
skratt. Varför skulle jag vilja det? Det enda jag vill är att
klimathotet tas på allvar. Detsamma gäller för de
klimataktivister som i skrivande stund förs bort i
pikébilar.